Visste du att alla vuxna någon gång under livet är med om en olycka i trafiken?

Du kanske inte är inblandad men du kommer passera en.

Hade vi pratat om olika sjukdomar, eller andra slags olyckor så hade detta varit helt oacceptabelt. Eller att någon gång under ditt liv så vet du att du kommer vara med om ett rån inne i en mataffär. Hade du fortsatt att gå in i mataffären trots den vetskapen? Att du faktiskt kommer vara med om ett rån. Du vet inte när men du vet att det kommer att ske. Såklart hade du hittat en lösning, du hade bett ägaren till butiken att höja säkerheten. Personalen hade fått utbildning och kanske hade vakter anlitats. Kameror hade satts upp överallt i butiken.

Trafikverket och VTI - Statens väg- och transportforskningsinstitut, jobbar aktivt varje dag med att höja trafiksäkerheten på våra vägar. Åtgärder som vajerräcken, bättre viltstängsel och reducerade hastigheter är en bit på väg. Men det räcker inte. Även biltillverkarna utvecklar säkrare och säkrare bilar. Bättre system som ska kunna upptäcka faror i tid, autobromsar, övervakning, lane assist, sensorer. Listan kan göras lång. Ändå räcker det inte.

Av alla olyckor som sker i trafiken beror 95% på den mänskliga faktorn. Det handlar alltså inte om säkra bilar, fartkameror eller sänkta hastigheter.

Det handlar om kompetens bakom ratten. Människan är ett vanedjur. Det finns ett talesätt som säger: “Det är som att cykla”

Lite så blir det i bilen. Vi blir vana, blinda på vägen till jobbet. Vi vet inte hur vi kom fram, vad som hände längs med vägen.

Vi går på autopilot.

Tvekar du? Fråga en kollega om vad som skedde på vägen till jobbet idag. Såg kollegan stolpen som någon kört på? Eller nybygget på höger sida vid avfarten?

För att förebygga olyckor på våra vägar behöver vi kompetensutveckling. Vi behöver få ny info, uppdatering och tips på hur vi ska hantera olika trafiksituationer. För hur skicklig du än är bakom ratten så talar statistiken sitt tydliga språk: 95% av olyckorna beror på den mänskliga faktorn.

Det tillhör också att vi tänker: Det händer inte mig.

Det är rätt så intressant ändå hur vi fungerar. Vi blir helt odödliga bakom ratten. Våra kroppar klarar en smäll i ca 7km/h. Sen börjar våra inre organ flytta på sig, gå sönder, spricka och i värsta fall så slits dom loss från sitt fäste inuti kroppen.

Bilbältet är en fantastisk uppfinning men det håller dig kvar i stolen, det räddar ditt skelett. De inre organen rör sig tillsammans med rörelseenergin oavsett hur många bälten du har på dig.

Inom många yrken är chefen noga med att vidareutbilda sin personal. Det kan handla om ledarskap, konflikthantering, arbete på väg, heta arbeten, pedagogiska fortbildningar, hur vi kan bemöta människor med NPF osv. Listan över kompetensutveckling kan göras hur lång som helst.

Hur kommer det sig då att vi glömmer att uppdatera oss om trafiken? Är vi så självbelåtna att vi är helt fullärda efter den där intensivkursen på 2 veckor som du gick för 25 år sedan?

Eller när du övningskörde med farfar att hans ord är lag än idag? Vilka vägmärken fanns på hans tid och vilka finns nu? Det kommer nya vägmärken och lagar nästan varje år.

Trafikmiljön har förändrats drastiskt på kort tid. Vi blir fler människor vilket leder till fler antal bilar på vägarna. Trafikmiljön blir tuffare pga att “det händer inte mig” slår till. En annan vanlig tanke är: “Jag ska bara…” Vad ska du bara? Hem? Fram? Till förskolan? Fram till nästa korsning för att sedan svänga av? Bara till macken?

Alla ska bara någonstans. Vilket försämrar föraren radikalt. Vi ser inte individen längre. Vi ser bara bilar och vi förvandlas till ett egoistiskt hjärtlöst monster bakom ratten.

Genom mina 10 år med trafikarbete så har jag hört alla ursäkter man kan tänka sig. Och vet du? Ingen säger någonsin att det var ens eget fel. Man skyller på att den framför tvärnitade, eller inte blinkade, eller den bästa ursäkten som finns: Väder! Kan du tänka dig? Att man kan skylla på vädret när man kör bil!

På grund av snön så körde du av vägen. Vi suger på den meningen en sekund. På grund av snön så körde du alltså av vägen. På allvar så skyller vi på vädret. Det gör även radio och tidningar. På grund av ishalka, snöfall, regn osv osv.

Om det snöar så säger vi till barnen att klä sig varmt, att gå försiktigt pga halkan. I bilen då? Varför planerar vi inte vår resa bättre? Varför åker vi inte tidigare? Du sa ju precis till barnet att det är halt ute, dags att gå försiktigt.

Där borde förnuftet komma in och säga: Jag behöver åka 15 min tidigare idag. Vägarna kanske inte är plogade än och det är förmodligen halt så  jag behöver nog köra långsammare.

Var tar det personliga ansvaret vägen? När man stöter till någon i mataffären så ber man om ursäkt direkt. Men om man råkar göra ett litet misstag i trafiken så blir det arga blickar, folk pekar finger och till och med skriker på varandra. Ofta när människor blir arga bakom ratten så leder det till hets. Man kör aggressivare, man trycker hårdare på gasen, hjärnan slutar att tänka fler steg framåt. Konsekvenstänket försvinner och reptilhjärnan tar över, vi blir typ grottmänniskor. Hur kommer det sig att vi blir hjärtlösa monster bakom ratten? Sen när blev det så? När slutade vi bry oss om varandra i trafiken?